Gästinlägg om att utmana sina rädslor, från Jonas Sandström (Nomorelater) :

Rädsla är subjektiv. Det är så subjektivt att det inte ens är roligt. Och ändå går vi alla genom livet med rädsla för vad som kan hända i framtiden, rädd för det okända. Guess what, framtiden kommer alltid vara okänd.

Det är bara en föreställning

Rädsla är en gammal försvarsmekanism som vi fortfarande har kvar. Seth Godin kallar det för ”the lizard brain” (reptilhjärnan). För länge sedan då vi, enligt forskare, levde i grottor skulle man kunna kalla rädsla för sunt förnut. Rädsla var en naturlig del av att överleva. Att vara rädd för stora farliga djur ökade vår chans för överlevnad.

Problemet är att vi likställer de ”faror” som finns idag med de som förut kunde inneburit döden. De flesta farorna idag är med andra ord inte alls faror men uppfattning är en annan. Ett bra exempel på detta är att tala inför publik. Många människor är extremt rädda för att tala inför publik. Innebär detta att agerandet är förenat med döden? Inte alls.

På sin höjd skämmer vi ut oss inför ett litet antal människor och sen är det inte mer med det. Detta hör också ihop med vår rädsla för att bli socialt utstött vilket för tusentals år sedan skulle kunna innebära döden. Situationen har förändrats men instinkterna är kvar, på gott och ont.

Varför är det då så att vissa människor är mer rädda än andra i vissa situationer? Kan det vara så att de som känner rädsla för en situation helt enkelt (ofta miss-)uppfattar situationen som farligare än vad den oberörde personen gör?

Acceptera att du alltid kommer att vara rädd

Ja, du kommer att vara skiträdd emellanåt, och om du verkligen satsar stort, mestadels av gångerna.

Du vill ofta uppnå ett mål, vilket innebär att du tvingas sätta dig i situationer du inte är van vid. Detta ger upphov till rädsla. I många fall behöver du inte uppnå målet men vill det ändå och då är det viktigt att vara bestämd. Det är enklare att fly än illa fäkta och så länge du har mat på bordet så är det inte värt besväret att vara rädd.

Om du accepterar det faktum att du kommer att vara rädd så lär du snart märka att de farliga sakerna egentligen inte är så farliga som man tidigare trott. Det finns dock ett till problem. Även om man medvetet försöker utsätta sig för saker man är rädd för så kan det ibland vara svårt att ta det steget i början. Detta är något jag kallar ”rädsla för rädsla”, vardagligt benämnt rationalisering.

Rädsla för rädsla, rationalisering

Rationalisering är, som jag ser det, att mentalt konstruera anledningar till varför eller varför vi inte gör saker. Exempelvis kan vi säga att vi ”låter” någon annan ta ett beslut för att ”han/hon är bättre på det” då det egentligen handlar om att vi själva är rädda för konsekvenserna. Hur relaterar då detta till rädsla av rädsla?

Ofta tror vi att vi vet vilka saker som är farliga och inte. Vi har aldrig upplevt dem men de ”måste vara farliga därför att..[rationalisering]”.

Ta bungyjump som exempel, är det farligt eller roligt? Det beror på vem man frågar. Hur kan någon som aldrig hopat bungyjump veta om det är farligt eller inte? De kan de inte. Men hjärnan kommer alltid att komma på en anledning till att inte behöva utsätta sig för sådant man tror är farligt. Hjärnan är med andra ord rädd för att överhuvudtaget ens komma nära en ”farlig” situation.

Man kommer därför att rationalisera bort en situation innan man ens fått en möjlighet att komma så nära den att man är rädd. Hjärnan är rädd för att vara rädd. Tänk på hur detta relaterar till vardagslivet. Finns det situationer då du funderar på att göra något (som ofta skulle vara till en fördel) men snabbt släpper situationen för att det ”ändå inte går” eller ”så kan man ju inte göra”?

Det mesta som hjärnan försöker rationalisera bort går att genomföra.

Åtgärder och lösningar

Det finns ingen enskild lösning för att göra saker man är rädd för. Vad jag vill säga är dock att saker sällan är så farliga som din hjärna (eller media, din bästa kompis eller din chef) vill få dig att tro. Inse att stora beslut i livet och inom företagande kommer att kännas obekväma till en början men att man alltid får ut mer av det i slutändan än att inte göra något alls. Inse att du troligtvis skjuter på något viktigt som du egentligen borde göra och istället läser detta. Missförstå mig inte, jag älskar att du tar dig tid för att läsa det jag skriver och jag kunde inte vara mer tacksam.

Och om du läser detta på din fritid efter att du tagit de beslut som behövts idag så vill jag ge dig en applåd, du är mycket bättre än vad jag är på att inte skjuta på saker. Men ha gärna i åtanke varför du gör eller inte gör saker. Prioritera.

De värsta minnena är nästan alltid de som fastnar

Försök att inte bli förblindad av alla små misstag du gör i livet. Ofta kommer man ihåg de små misstagen som egentligen inte spelar någon stor roll. Försök zooma ut och se en störa bild av ditt agerande. Du kanske inser att få saker verkligen spelar någon större roll.

Utsätt dig själv

Gör det en vana att utsätta dig för saker som du vet kan gagna dig och ändra, även då det tar emot. Försök att tänka på varför du gör vissa saker så kommer du snart att se hjärnans sätt att rationalisera. När du märker dessa mönster följ igenom med situationen ändå. Ju mer du tränar detta desto oftare kommer du märka mönsterna och således kunna ta dig ur dem. Du kommer också att börja se massor med spännande saker i vardagen som du förut ignorerat för det som förut var en vägspärr är nu en utmaning.

Valet

Efter att du nu läst klart detta inlägg har du två val. Antingen fortsätter du med livet som vanligt eller så börjar du medvetet träna på att agera trots rädsla. Vad du än väljer så är det helt okej, se bara till så att ditt val är av samma karaktär som det du vill uppnå. Kommer du att fortsätta rationalisera och fortsätta undvika situationer som väcker rädsla eller är du helt enkelt nöjd med din situation (detta kan också vara en rationalisering)?

Eller kanske vill du hoppa ut från ett flygplan idag? Valet är ditt.

/Jonas Sandström, som till vardags bloggar här.

Tagged with →  
Share →

11 Responses to Att hantera rädsla

  1. Stefan skriver:

    Får mig att tänka på detta klippet från Three Kings:

    http://www.youtube.com/watch?v=jH4pV67yjFQ

  2. Jonas Sandström skriver:

    Hej Stefan!
    Tack för klippet! Summerade ganska bra vad jag ville få fram i inlägget :)

    Det finns tusentals saker som kan sägas om rädsla men i slutändan så handlar det mesta om att agera och sedan se vad det ger för konsekvenser. Dock tror jag att det kan vara viktigt med motiverande slagord och inspiration eftersom det lättare håller en på banan. Vet att du är verksam inom e-handel och affiliate-branschen och kan tänka mig att det är samma sak där. Hur går det med kondomakuten förresten? Har kikat in lite då och då och det ser lovande ut!

    All the best,
    Jonas

  3. Annika skriver:

    Jag tror jag förstår poängen det här blogginlägget vill förmedla, och syftet är nog gott. Antagligen håller jag dessutom till stor del med i grunden. MEN, jag tycker att hela resonemanget, så som det blir framfört här, ter sig aningen naivt och klämkäckt och alldeles för förenklat för att höra hemma i en seriös analys av vad begreppet rädsla är – eller är till för! Låt mig utveckla.

    För det första är förmågan att känna/uppleva rädsla långt ifrån en onödig gammal ”försvarsmekanism” som saknar värde eller plats i vår moderna tid. Det är i många sammanhang precis samma grundläggande ”naturliga del i att överleva” som det har varit genom mänsklighetens historia. Livet på stenåldern och dagens tillvaro har – om man skrapar lite på ytan – en hel del likheter egentligen. Rädsla är en komponent som många gånger ”räddar” oss både bättre och snabbare än vår logisk-rationella förmåga, som t.ex. kan vara för långsam för att tillåta rätt beslut i rätt tid, eller manipuleras av omgivningen med falska fakta eller helt enkelt dra fel slutsatser i brist på fakta. Därmed inte sagt att rädsla många gånger kan vara så väl oproportionerlig i förhållande till faran, eller t o m helt obefogad, för så är det givetvis ofta också. Men att per definition utgå från att det alltid leder till något gott, eller ens framåt, att försöka övervinna sina egna rädslor håller jag inte med om. Däremot att ifrågasätta dem i situationer där tid finns, och att utmana dem emellanåt är givetvis en nödvändighet för verklig utveckling – oavsett vad det gäller.

    mvh/Annika

  4. Jenny Eklund skriver:

    Jag tycker att det svåraste med rädsla är att skilja på olika rädslor. Eller såhär: veta vilka av rädslorna som jag bör övervinna och vilka som jag faktiskt bör lyssna på.

    Ibland är ju rädslan mer i form av ”aptjatter” (som vi skrivit om tidigare), jante, tankar och känslor som håller en tillbaka i onödan.

    Men ibland är rädslan = magkänsla, ett sätt för mitt undermedvetna att skydda mig från något jag kanske inte bör, vill eller är redo för att utsätta mig för.

    Utmanar man sin rädsla FÖR mycket och för snabbt, kan det lätt bli motsatt effekt. Men utmanar man rädslan i små steg så brukar det oftast leda till utveckling, är min erfarenhet.

  5. Jonas Sandström skriver:

    ”jag tycker att hela resonemanget, så som det blir framfört här, ter sig aningen naivt och klämkäckt och alldeles för förenklat för att höra hemma i en seriös analys av vad begreppet rädsla är – eller är till för!”

    Det är ganska stora generaliseringar jag gör och inlägget kan därför anses aningen förenklat. Att gå igenom alla sorts rädslor skulle ta ett tag och troligtvis även missa poängen jag försökte få fram.

    ”Livet på stenåldern och dagens tillvaro har – om man skrapar lite på ytan – en hel del likheter egentligen. Rädsla är en komponent som många gånger “räddar” oss både bättre och snabbare än vår logisk-rationella förmåga, som t.ex. kan vara för långsam för att tillåta rätt beslut i rätt tid, eller manipuleras av omgivningen med falska fakta eller helt enkelt dra fel slutsatser i brist på fakta.”

    Här håller jag dock inte med dig fullt ut. Om än att rädsla fortfarande räddar oss så är det betydligt färre situationer idag än på stenåldern. Magkänsla som Jenny nämner är en viktig komponent som ofta hjälper oss. Men mycket av det du beskriver tolkar jag också som reflexer, vilket är en helt annan sak än den rädsla jag syftar på.

    Ett extremt exempel kan vara en stridspilot. Denne drillas dag ut och dag in med rutin som senare ska bli reflexer för att INTE styras av rädsla då det kommer till att fatta snabba beslut. I vardagssituationer kan rädslan stjälpa, i farliga situationer hjälpa, och i extrema situationer även där stjälpa.

    ”Därmed inte sagt att rädsla många gånger kan vara så väl oproportionerlig i förhållande till faran, eller t o m helt obefogad, för så är det givetvis ofta också. Men att per definition utgå från att det alltid leder till något gott, eller ens framåt, att försöka övervinna sina egna rädslor håller jag inte med om.”

    Håller med dig att det inte alltid leder till något gott. Att utmana sin rädsla kommer heller inte alltid att direkt ge upphov till något positivt, snarare tvärt om. Men de gånger man misslyckats som mest är ofta de gånger man också lärt sig mest i slutändan.

    Rädsla i form av reflexer är självklart nödvändiga men jag vill mena att mestadels av gångerna vi är rädda idag inte är pga. någon riktig fara. Detta må vara en grov generalisering men det är ytterst få gånger jag befinner mig i en livshotande situation. Kanske är detta för att min rädsla räddat mig förut, kanske är världen ändå rätt säker idag (vilket är den världsvy du troligtvis uttrycker som ”naiv”).

    Jag kommer självklart inte hoppa från en bro bara för att säga emot min rädsla. Det jag försöker göra är att utmana min rädsla då jag vet att det finns något bra på andra sidan.
    ”Gör det en vana att utsätta dig för saker som
    du vet kan gagna dig och andra, även då det tar emot. Försök att tänka på varför du gör vissa saker så kommer du snart att se hjärnans sätt att rationalisera.”

    Slutsats
    Generaliseringen att det aldrig finns farliga situationer är självklart väl grov. Men på en daglig basis så är mötet med rädsla nästan alltid sådant att det finns tid att tänka efter. Om än att man inte hinner dra en slutsats denna gång så kommer man kanske stöta på samma situation igen varvid man då kan agera annorlunda.

    Bara en funderation: Hur hade du läst inlägget om titeln istället varit ”Att hantera vardagsrädslor”?

    Tack för kommentaren, den uppskattas starkt!
    /Jonas

  6. Annika skriver:

    Eftersom jag förstod det nödvändiga i generaliseringen samt dessutom nog, som jag skrev, i grunden håller med bloggskrivaren inledde jag min kommentar just med detta.

    Jag tror att mina invändningar till viss del triggades av att ”Ta bungyjump som exempel, är det farligt eller roligt? Det beror på vem man frågar. Hur kan någon som aldrig hopat bungyjump veta om det är farligt eller inte? De kan de inte.”

    Jag tillhör inte de människor som tror att allt måste vara självupplevt eller självprövat, för att man skall kunna dra korrekta slutsatser om ens rädsla är befogad eller inte. Tvärtom anser jag att människans förmåga att tillägna sig andras erfarenheter, tolka komplexa skeenden utanför sin egen direkta upplevelsefront, tillhör det som tagit oss framåt som art. Att hoppa bungy-jump ÄR per definition farligt och rädsla är befogat. Som tur är fungerar ju oftast alla våra mänskliga säkerhetsfunktioner och kontroller, och allt går bra. Resultatet av varje enskilt hopp kan i den bästa av världar givetvis gå bra, men det är något helt annat än att rädslan är obefogad, eller att man inte ”kan veta”. Att hoppa bungy-jump innebär en risk med potential att hota överlevnaden, liksom många andra hisnande, spännande upplevelser som hang-gliding, fallskärmshoppning, bergsklättring, dykning, olika extrem sports, m m. En del tycker att deras lyckade utmaningar av detta slag bevisar att rädslan var obefogad och enbart ett hinder för nya upplevelser eller utveckling. Men det är stor skillnad i verklig risk om man jämför med sådant som i sig själv är ofarligt och utan behov av människans försök att lösa säkerhetsaspekten med logisk-rationell kunskap eller modern teknik. Den ofta orättvist häcklade ”reptilhjärnan” låter sig sällan luras av löften från sådant, den har endast överlevnad i fokus och reagerar därför på den verkliga risken bakom. Den sociala eller logiskt-rationellt styrda människan däremot, kan naturligtvis lära sig att bortse från detta och även välja att utmana rädslan, om den finner mening i det. Frågan är dock vad man skall säga till dem där det hela går helt åt fanders – och faktiskt leder till precis den katastrof som verkligheten hotat med? D.v.s. när inte de moderna, mänskligt utvecklade säkerhetsanordningarna eller människans förmåga räckte till och det hela visar sig vara precis så livsfarligt som rädslan initialt ”varnade” för? Knappast, det finns ingen verklig fara, väl?

    Men egentligen var det alltså kanske främst ”vardagsrädslor” som resonemanget i inlägget var tänkt att handla om – och hur man hanterar dessa? Och där hade jag eg inga invändningar utan tyckte hela blogginlägget var intressant och bra. Min egen syn på hur man bör/kan hantera olika vardagsrädslor, beror ju på om de tillhör kategorin ”potentiellt verkliga faror som vi i det utvecklade moderna samhället har lyckats bygga bort eller komma runt med teknik och kunskap” eller om det handlar om ”inbillade faror som vi upplever utifrån vår unika personliga uppsättning av medfödda egenskaper och förvärvade erfarenheter”.

    Att gå över en trafikerad gata är livsfarligt, att åka bil, flyga, mopsa upp sig mot vissa gängtyper, ta knark, vara ute på sjön, klättra högt i träd eller på hustak eller reta/störa vilda djur, är alla saker som tillhör det förra. Att tala inför folk, ta kontakt med okända, prova något helt nytt, att säga nej, att uttrycka sina egna behov och drömmar, att klä sig i sin egen stil, att bryta mönster eller att vara liten och sårbar, är väl ngr exempel på det senare.

    Det lustiga är väl egentligen att idag har vi avvänt oss vid att reagera på de potentiellt verkliga farorna, till förmån för de många inbillade!? Men inte som det antyds, för att de inte längre finns verkliga faror som ”reptilhjärnan” kan hjälpa oss att undgå. Snarare beror det väl på att de antingen är så långt ifrån vår reptilhjärnas förmåga att tolka, d.v.s. för ”onaturligt”, eller så har det helt enkelt blivit en del i vår moderna tillvaros grundförutsättningar och vi har därför tvingats lära oss rationalisera BORT rädslor som eg i grunden är befogade! Men som vi tack och lov till stor del har kunnat ”göra tillräckligt säkra”…

    Slutsatsen blir alltså att vårt moderna samhälle ger fog för många rädslor som vi inte längre har förmåga att uppleva eller i af inte styrs av, men istället har desto fler inbillade rädslor fått grepp om många av oss. Och dessa har vi all anledning att både utmana och ifrågasätta om vi vill nå utveckling i våra liv. Det är eg lite som med resonemanget kring stress och ångest, som ju ligger väldigt nära det vi pratar om här. Den moderna människan reagerar som förr, men på fel saker, och till slut blir systemet överbelastat och stressrelaterade sjukdomar träder in. När det gäller rädslor handlar det kanske inte främst om sjukdomar, utan om missade ”livschanser”.

    Tack för ett intressant blogginlägg!
    Annika

  7. Jonas Sandström skriver:

    Hej Annika.

    Exemplet med bungy-jump var nog lite väl personligt för att passa in i en så pass generell text som denna. Självklart vill inte alla människor hoppa bungy-jump heller och så får det naturligtvis vara. Det du säger är också helt riktigt att anledningen till varför vi utvecklats så snabbt är just för att vi lärt oss genom andra hands-inlärning. Dvs, vi lär oss socialt vilket också är vad som skiljer oss från andra djur. Att lära sig socialt är extremt viktigt eftersom vi helt enkelt inte hinner med att uppleva allt själv och dessutom får en möjlighet att se konsekvenserna av ett visst handlande innan vi själv agerar. Jag försöker dock sträva efter att uppleva så mycket som möjligt i första hand förutsatt att det inte är direkt kopplat till livsfara. Sedan handlar det om att prioritera vad man vill göra av sitt liv.

    ”Det lustiga är väl egentligen att idag har vi avvänt oss vid att reagera på de potentiellt verkliga farorna, till förmån för de många inbillade!? Men inte som det antyds, för att de inte längre finns verkliga faror som “reptilhjärnan” kan hjälpa oss att undgå. Snarare beror det väl på att de antingen är så långt ifrån vår reptilhjärnas förmåga att tolka, d.v.s. för “onaturligt”, eller så har det helt enkelt blivit en del i vår moderna tillvaros grundförutsättningar och vi har därför tvingats lära oss rationalisera BORT rädslor som eg i grunden är befogade! Men som vi tack och lov till stor del har kunnat “göra tillräckligt säkra”…”

    Intressant observation! Det har jag faktiskt aldrig tänkt på :)

    Tack för kommentaren!
    /Jonas

  8. […] Jenny Eklund på Effekt skriver bra om obefogad rädsla, som att tala inför grupp, och hur man kan hantera den i sitt dagliga liv. […]

  9. Pia skriver:

    Hej,

    Något sent i förhållande till när du skrev så kommer ändå en del reflektioner och frågor.

    Hur utvecklar sig reptilhjärnan med tiden? Vad är det som ”triggar igång” en tillbakagång så kraftig att hela kroppen fysiskt slås ut?

    Jag har seglat i flera år – seglat långa sträckor. Har varit ute för en del mindre trevliga upplevelser men aldrig något som satt mig i en livsfarlig situation. När jag började segla för ca 10 år sedan var jag aldrig rädd och hade begränsad kunskap. Idag har jag läst och tagit kustskeppar examen och jag har framförallt praktisk erfarenhet – men idag är jag livrädd! Sitter här kvällen innan jag ska ta flyget ner till Spanien och hämta ut båten för säsongen och känner mig så rädd att jag både vill spy och gråta. Jag har svår för att acceptera att jag idag är så rädd för något som jag såg fram emot med glädje för bara ett par år sedan. Jag vet att jag måste utmana mig själv och det kommer jag göra – men det bär emot. Att skaffa mig större kunskap som så många skriver att man ska göra för att minska rädslan verkar ju dock inte fungera på mig…

    Är ökad rädsla könsrelaterat? Det verkar vara fler kvinnor som med åldern får ökade fobier eller är det en myt?

    Kommer rädslan öka sitt omfång? Om jag ger upp kampen om seglingen kommer jag då bli rädd för andra saker istället? Jag har redan parkerat motorcykeln ”för gott”… kommer jag utveckla rädsla för bil och flyg som nästa grej om jag ger upp kampen idag?

    Mvh
    Pia

  10. Jonas Sandström skriver:

    Hej Pia!
    Inledde denna kommentar med en lång punktlista för att försöka förklara en del av det du skrev. Mer kunskap hjälper dock inte alltid och det kändes överflödigt så därför ska jag försöka ge ett par konkreta tips till vad du kan göra istället.

    ”Hur utvecklar sig reptilhjärnan med tiden? Vad är det som ”triggar igång” en tillbakagång så kraftig att hela kroppen fysiskt slås ut?”

    * Dåliga tidigare erfarenheter skapar en självuppfyllande profetia. Detta eftersom man bara är så bra som man tror att man är och därefter presterar man. Dåtiden kan aldrig förändra framtiden, endast nutid kan. Det enda som finns och någonsin kommer att finnas är nuet, du kan varken leva i framtiden (vilket man ofta försöker genom att komma på ”what-if”-situationer) eller i dåtid (vilket man ofta försöker göra genom att överanalysera saker som varit för att försöka skydda sig mot vad som ”kan komma att hända i framtiden”).Vi har en övertro till både vår kunskap och våra möjligheter att spå i framtiden, acceptera där du är nu eller förändra något. Mellantinget är vad som skapar ångest.
    * Jag tampas väldigt mycket med vad man inom psykologivärlden kallar för förskjutning (http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism#F.C3.B6rskjutning). Detta innebär att man egentligen är rädd för något helt annat men förskjuter det till något mer lämpligt och aktuellt. Från wikipedia: ”En person har varit irriterad på chefen men inte vågat säga något förskjuter denna irritation och tar ut den på exempelvis familjen.” Samma sak gäller med att prokrastinera och skjuta på saker man borde göra. Gör det en vana att varje gång du är rädd eller tvekar över något stanna upp. Fråga dig själv 1. Varför du tror att du är rädd, samt 2. Är denna rädsla egentligen befogad. Detta ger mig oftast ett par sekunder att ”bara ta steget” vid det tillfälle då jag svarar ”nej, detta är inte befogat”.

    Jag har seglat i flera år – seglat långa sträckor. Har varit ute för en del mindre trevliga upplevelser men aldrig något som satt mig i en livsfarlig situation. När jag började segla för ca 10 år sedan var jag aldrig rädd och hade begränsad kunskap. Idag har jag läst och tagit kustskeppar examen och jag har framförallt praktisk erfarenhet – men idag är jag livrädd! Sitter här kvällen innan jag ska ta flyget ner till Spanien och hämta ut båten för säsongen och känner mig så rädd att jag både vill spy och gråta. Jag har svår för att acceptera att jag idag är så rädd för något som jag såg fram emot med glädje för bara ett par år sedan. Jag vet att jag måste utmana mig själv och det kommer jag göra – men det bär emot. Att skaffa mig större kunskap som så många skriver att man ska göra för att minska rädslan verkar ju dock inte fungera på mig…

    Är detta en rädsla som krupit fram bit för bit eller är det något speciellt som triggat det?

    Är ökad rädsla könsrelaterat? Det verkar vara fler kvinnor som med åldern får ökade fobier eller är det en myt?
    Jag tror att detta gäller både män och kvinnor, dock kan det ske inom olika intresseområden och vid olika tidpunkter. Dessutom tror jag också att det till stor del beror på hur bekväm man valt att vara tidigare i livet. Därmed är det på inget sätt någonsin för sent att fortsätta utmana sig, det är något man får underhålla hela sitt liv, om man så önskar. Jag är nu snart blotta 21 år men är redan rädd för att klättra i träd högre än vad jag vet att jag kan hoppa ner från. Kunskapen om vad som ”skulle kunna hända ifall att” är tillräcklig för att jag inte ska klättra upp och leka tarzan som jag älskade som barn. Betyder detta att risken ökat? Inte alls, om något så är jag troligtvis starkare nu och har bättre motorik än förut. Men både min motivation och det faktum att jag inte klättrat på länge gör att uppfattning av mig själv är att jag borde vara rädd för att klättra.

    Kommer rädslan öka sitt omfång? Om jag ger upp kampen om seglingen kommer jag då bli rädd för andra saker istället? Jag har redan parkerat motorcykeln ”för gott”… kommer jag utveckla rädsla för bil och flyg som nästa grej om jag ger upp kampen idag?
    Rädsla är valfritt. Visst låter det som ett vågat påstående? Rädsla är dock extremt subjektivt beroende på person och sinnestillstånd. Rädsla är inte något som tar över dig på något sätt, du har alla möjligheter i världen att kontrollera den. Ofta krävs också bara ett första steg för att totalt bevisa sig själv fel. Ta saker i så små steg att de inte känns speciellt farliga. Ta ut motorcykeln ur garaget och tvätta den, sätt dig på den och kanske starta motorn. Redan där har du motbevisat dig själv med att ha ”parkerat den för gott”.

    Självförtroende är dessutom ofta överförbart mellan olika områden. Haft en dålig dag på jobbet? Utöva din favoritsport och slå nytt personligt rekord så känns inte dagen så dålig längre och disken kommer bli lättare att handskas med. Detsamma gäller rädslor. Gör något annat som du länge velat prova och bygg upp ditt mod den vägen.

    Detta är bara några generella saker jag observerat och jag hoppas att åtminstonde en eller två saker är applicerbart för dig. Avslutar med att tipsa om denna fantastiska videon om motivation och rädslor från Anthony Robbins:
    http://training.tonyrobbins.com/355/interview-with-frank-kern-and-john-reese-2/

    Lycka till med seglandet, hoppas knuten i magen knyter upp sig så fort som möjligt :)

    Mvh,
    Jonas

  11. Pia skriver:

    Hej Jonas,

    Tack för att du svarat mig! Du har säkert rätt vad gäller att rädslan kanske egentligen grundar sig i något annat men det är ju inte alltid som man vill tänka hela vägen fram. Klart är dock att rädslan vuxit i takt med att jag blivit äldre.

    Min rädsla har kommit successivt och jag kan inte sätta något finger på en specifik händelse men visst har det funnits situationer som har gjort att rädslan kommit ännu ett snabbare steg närmare. Den akuta och fysiska rädsla som jag kände förra veckan har jag dock inte haft så påtagligt förr och den kom bara genom att jag tittade på en väderprognos…

    Nu bor jag på båten och väntar ut rätt vindar. Varje morgon så står rädslan och knackar på själen men jag mutar bort den så gott jag kan genom logiska resonemang.

    Det du säger om att leva i nuet är så sant. Det är dock inte så lätt att finna ut av. Jag har en väldigt livlig fantasi och en stor inlevelseförmåga vilken ju inte alltid är så positivt. Jag kan lätt föreställa mig alla hemskheter som kan inträffa och ”frossar” i detta i som i ”worst case” kan hända. Jag vet att jag istället ska se allt positivt och leva mig in i det istället men åter igen så är det lättare att säga än att göra.

    Ännu en gång tack för att du tog tid att svar.

    Pia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.

Switch to our mobile site