Gästinlägg, tankar från Sören Holm, Mastercoach.se:

Den som läser kultursidorna har ett tag kunnat läsa recensioner av och kommentarer till Barbara Ehrenreichs senaste bok: Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. (Här är ett exempel från DN)

Ehrenreich är journalist och författare som skriver bitskt, roligt och samhällskritiskt. När hon drabbades av bröstcancer reagerade hon på alla klämkäcka budskap hon fick om att se det hela positivt. Ur den ilskan föddes ”Gilla läget”, där hon går till storms mot det hon uppfattar som tidens tanklösa positivitet.

Det är ingen opartisk, neutral bok. Och som coach känner jag mig bitvis drabbad, både personligt och för yrket. Men det är en nyttig tankeväckare, särskild för coacher.

Från Royal Society for the encouragement of Arts och deras ”Animate” projekt (som är en hel historia i sig) kommer här en sammanfattning av Ehrenreichs kritik:

PS: Nästa Effektlunch i Umeå 15/9 kommer vi att ta upp delar av den här diskussionen, och fundera vidare kring hur bilden av personlig utveckling ser ut – i medier, i våra föreställningar och diskussioner.

Share →

4 Responses to Le eller dö

  1. Annika skriver:

    Jag kan inte annat en småle lite grann när jag betänker de diskussioner jag emellanåt hamnat i med min mor, numer pensionär efter ett långt och produktivt liv som humanist på den akademiska arenan. Sin tro på människans värde och förmåga och ett eget genuint och ihärdigt arbete i stort och smått för en positiv utveckling för människor i allmänhet till trots, så är det få saker som gör henne så upprörd som när jag ev för fram argument tillhörande just kategorin ”positivt tänkande”, ”den egna attitydens betydelse” eller varför inte ”det egna ansvaret för sitt liv ”…

    Jag märker att hon starkt ogillar den trend som genomsyrar mycket av samhället idag och som alltmer utgår från ett rent individualistiskt perspektiv, där var och en är sin egen lyckas smed med ansvar för både verktyg och användande, för att inte tala om attityd! Jag märker att hon uppfattar sådant från bara allmänt lätt stötande och naivt, till rent anklagande, dömande och ironiskt nog faktiskt även omänskligt. Våra diskussioner genom åren har gett mig tillgång till ett annat, många gånger välformulerat och väl underbyggt, perspektiv och därmed framtvingat en viss ödmjukhet i frågan. Trots att jag själv finner många av dessa budskap både attraktiva och hoppfulla.

    Kanske är kärnfrågan inte så mkt om det är naivt och tanklöst att odla det positiva tänkandet i sig, utan mer om hur och när det bäst används? Vid första anblicken kan det förstås vara lockande att tänka att ett sådant förhållningssätt väl alltid måste leda till det bästa resultatet? Men börjar man analysera det inser man ju ganska snabbt att det inte alls behöver vara så inom alla områden och i alla sammanhang. Vi behöver faktiskt kritiskt ifrågasättande, liksom vägande för och emot utifrån realistiska analyser och antaganden även om de är mycket nedslående och saknar tydliga positiva aspekter. Vi behöver tvekan, tvivel och kanske även en och annan rent negativ slutsats på vägen mot målet. Varför? Jo, för att inte förblindas av våra egna önskedrömmar och ett önsketänkande.

    På självupplevd individnivå kan man givetvis hävda att medicinen mot allt är att ha ett ”positivt tänkande”. Men om vårt mål är att även driva samhällsförändringar, uppnå vår fulla potential och i möjligaste mån leva ett rikt och fullt liv där vi verkligen ger varandra samma grundläggande möjlighet, så tror i af jag att vi måste väga in långt fler aspekter än bara vårt individuella förhållningssätt. Då behöver vi våga bejaka och erkänna även det vi inte direkt kan påverka själva, d.v.s. sådant som härrör från krafter utanför individen, såsom historia, kultur, natur, socialisation eller varför inte även biologiska krafter. Och vi behöver kanske i den processen även bejaka en del negativa tankar?

    En annan sak är det här med empati. För att äkta empati skall vara möjlig t.ex. tror jag att vi behöver kunna identifiera oss även med en del obehagliga tankar och känslor. Ett ensidigt positivt tänkande kan faktiskt i förlängningen beskära en del av vårt genuint mänskliga väsen. Möjligen ersätts det ev en slags ”rationell empati”, men tillåter det oss att gå på djupet och verkligen dela en annan människas upplevelser så som de är om vi lär oss blockera alla negativa tankar? Jag vet inte. Men om inte, vart för det i så fall världen?

    Ja, det är inte lätt det här. Myntet har kanske två sidor som behövs båda två?

    Annika

  2. Maria skriver:

    Tackar dig Annika för dina tankar som på ett tydligt sätt beskriver mina egna funderingar omkring ämnet. Jag skulle också vilja lägga till något som har med mitt favoritområde, föräldraskap, att göra. Jag ansåg väldigt länge att min uppgift var att mina barn alltid skulle vara glada och lyckliga. När de var ledsna kändes det som min uppgift att göra dem glada igen osv. Under de senaste tio åren har jag fått en annan insikt och det är att min uppgift är att bidra till mina barns möjlighet att vara lyckliga. Att lycka faktiskt innefattar att även negativa tankar och känslor är ok. Att det är ok att vara ledsen, arg osv. Om dessa känslor och tankar leder till handlingar som kan skada dem själv eller andra vill jag som förälder vara där och coacha dem till andra sätt att hantera känslorna men just känslorna och tankarna ska få finnas där.

    Det är inte enkelt att ”träna” om sig och det finns fortfarande tillfällen när jag är trött och säger något som hindrar deras möjlighet att visa vad de känner men då brukar de säga: ”Jag får faktiskt vara ledsen” eller liknande som påminner mig.

    Jag vill absolut inte säga: Vart tog x vägen? eller liknande när något av barnen visar upp en sida som inte känns bekväm. När min kära mor (ja, hon brukade säga så till mig) säger det till något av mina barn brukar jag numera säga: X är här, hon/han är bara lite arg just nu.

  3. Annika skriver:

    Jag håller verkligen med mig, Maria om det du beskriver kring föräldraskapet! Min egen son håller väldigt hårt på rätten till sina känslor (och därmed även sina tankar), vilket jag i grunden är mkt glad över. Men när det blir negativa sådana kan det kännas lite hopplöst som förälder, för man lider ju verkligen med sina barn. Då är det så lätt att falla in i tänket att man borde göra något som gör dom glada och positiva igen. Det lustiga är att bästa sättet att ”hjälpa” i af vår son i princip alltid i de lägena är att just bekräfta och bejaka det han uttrycker, även om det är ”negativt”. Mycket sällan fungerar att erbjuda andra perspektiv eller försöka få honom att tänka positivt, vilket är en vanlig föreställning många har. Barn (människor) har nästan alltid själva andra perspektiv inom sig, även i de mörkaste känslostunder. Dessa vill alltid fram efter en stund, och om man delar den stund det tar och finns vid barnets sida, så vaknar det konstruktiva alltid till liv av sig självt. Jag har en mycket väl fungerande fråga som så gott som alltid är mer förlösande än att pracka på honom ”ett positivt tänkande”. Det är att bekräfta alla jobbiga, arga tankar och känslor och sedan helt enkelt fråga honom ”Hur ska du slippa känna och tänka så här då, för det känns väl inge kul/bra?” Svaren och lösningarna man kan få om man väntar ut dem, kan vara både häpnadsväckande kreativa och slå det mesta man själv kan komma på genom sitt eget ”positiva tänkande”… ;-)

    Poängen är ju som jag skrev redan i mitt första inlägg, egentligen inte att det skulle vara naivt eller fel att odla detta postivia förhållningssätt, utan snarare hur, när och på vilket sätt vi gör det bäst..? Om det blir ett slagträ som används oförsiktigt och med dålig tajming, kan det faktiskt tendera att bli just så olyckligt och omänskligt som min gamla kära mor velat göra mig uppmärksam på. Men använt som ett sätt att nå konstruktiva lösningar – efter att våra grundkänslor och genuint mänskliga reaktioner har bejakats – ja, då är det givetvis ett oslagbart verktyg!

    Annika

  4. […] i fenomenet och kritiken mot positivt tänkande (som vi skrivit om tidigare här på Effektbloggen: Le eller dö), artikeln har rubriken Positivt tänkande har ersatt bönen och är skriven av författaren och […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.

Switch to our mobile site