All tid är egentid, fastslog Annika Forsgren på den senaste Effektlunchen, och fick stora applåder för sitt inlägg i diskussionen. Här utvecklar hon sina tankar om varför hon tycker det blir märkligt att vi ska boka in ”egentid” i kalendern.

”Egentid”. Ett intressant begrepp som används ofta numera.

Metoderna är många och varierande för hur detta moderna fenomen och behov bäst skall hanteras. För hanteras bör det. Det kräver ”livspusslet” och det får vi lära oss på kurser om stresshantering och balans i livet.

Lycklig är den som har en strategi för hur ”egentiden” skall inrymmas i den alltmer intecknade tillvaron. Där, mellan en ständigt framåtskridande yrkeskarriär, en passionerad kärleksrelation med krav på tvåsamhet och vuxenliv, och för de lyckosamma, kanske även ett engagerat och närvarande föräldraskap. Eller vad det nu kan vara som annars stjäl all tid i våra liv.

Men när räknas något som egentid? Är det först när vi dragit ett snedstreck i vår fickkalender, eller beslutsamt ringat in ett par timmar där på väggalmanackan i köket? Gärna även lagt till någon finurlig kod eller akronym, som förstås bara vi själva förstår innebörden av.

USA är förresten bra. Det betyder Utan Särskild Anledning. Passar bra för riktiga höjdare som behöver upprätthålla sin image of importance. ”Möte med XX” fungerar annars bra för de flesta under arbetsveckan. Då håller sig även chefen lugn och ifrågasätter inget. De flesta inser ju att man inte kan utebli från ett inplanerat möte.

Ja, utom möjligen barn då. Det har ju liksom ett annat sätt att se på saker. De tycks ju dessutom tro att det finns hur mycket tid som helst. När som helst.

Men vi vuxna vet ju att tid bara finns ibland. Eller?

Jag har själv varit snubblande nära denna tankefälla. Obetänksamt har jag börjat fundera på var jag skulle kunna finna utrymme för den där, ack så viktiga, tiden. Frammanat dagdrömmar kring allt jag ska göra, visualiserat hur fantastiskt bra det kommer kännas att verkligen ha lite ”egentid”. Men något har ideligen satt krokben och jag har liksom inte kommit till skott.

Finns det en risk att vi tänker fel och hamnar snett, när vi börjar förhålla oss till tiden och oss själva på det här sättet?

Jag tror det. Jag tror att bara själva tänkandet i ”egentid” – och därmed automatiskt även i frånvaro av egentid – kan skapa helt onödig ångest och på sikt känslor av ytterligare misslyckande och stress. Och vem behöver mer av den varan?

Nej, all tid är givetvis vår egen tid! Från det vi föds till dess vi dör.

Låt vara att vi gör olika saker, använder tiden på olika sätt, och säkert även känner oss mer eller mindre nöjda från stund till annan. Men någon annans tid är det banne mig ändå inte.

Varför inte bara kalla saker för vad de är och ta ansvar för de behov, måsten eller drömmar som ryms i mitt liv? Och att faktiskt glädjas åt all denna fantastiska egentid som bara finns där ständigt redo att tas i anspråk. Hela tiden.

Att tänka så ger mig kraft och en känsla av mening – i alla lägen. Vart leder den alternativa tanken, den där man delar tiden i sin egen och någon annans?

/Annika Forsgren, Umeå

Uppdaterat:

Aftonbladetkrönikören Mallin Wollin är skriver också kritiskt om begreppet egentid: ”Egentid är något trams vi har uppfunnit själva”

Läs gärna också: Vill vi ha tomt eller fullt i kalendern?

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.

Switch to our mobile site